Panikångest

Det tar emot lite att skriva detta inlägg men jag vill ändå göra det. Det är inte ens många av mina vänner som vet om detta. 2015 började väldigt jobbigt för mig, jag mådde psykiskt dåligt (pga. mitt ex). Det hände lite saker och jag gömde mig hemma, gick aldrig ut helt enkelt. Sen en dag (februari ungefär) när jag skulle gå och handla i en mataffär som bara låg 2 min bort så började allt. Jag började kallsvettas, fick hjärtklappningar och fick helt enkelt panik över att det var människor runt om mig. Det kändes som att jag skulle spy,svimma och dö typ, så jag skyndade mig hem.

Då trodde jag att jag bara var sjuk, för som sagt så blir jag sjuk rätt ofta så jag stannade hemma någon dag till. Men jag kände samtidigt mig jättebra och frisk när jag var hemma, i min trygghet. Jag bestämde mig för att testa igen och det hände igen, jag hann gå i kanske 1 min innan allting började igen. Hjärtklappningar och kallsvettas. Skyndade mig hem igen, helt förtvivlad eftersom att jag inte förstod vad som hände med mig.

Jag googlade om det och fick reda på att jag hade fått en panikångestattack. Jag satt i säkert flera timmar och googlade om det här, hur jag skulle få bort det, varför jag har fått det helt plötsligt och om det någonsin kommer och försvinna. Det stod nästan överallt att man lever med detta i resten av sitt liv och jag blev helt knäckt. Skulle jag aldrig kunna gå ut normalt utan att få ångestattacker? Hur som helst så ringde jag till ungdomsmottagningen där man kan få prata med någon om sånt här, då var väntetiden 10 veckor lång. Ja självklart ställde jag mig i kön men det enda jag tänkte på var hur jag skulle klara mig ens 10 veckor till??

Jag testade flera gånger, jag försökte intala mig själv att detta bara var en period, det går över helt enkelt. Men det gjorde det inte, jag fick panik så fort jag lämnade mitt hem. Att åka buss, bil, gå i affärer, gå ut på krogen eller helt enkelt gå till en plats där det var människor var helt omöjligt för mig. Tillslut fick jag till och med sjukanmäla mig från mitt jobb en längre period för jag klarade inte ens av att vara bland människor. Jag tackade även nej till mycket saker för att jag var rädd för att få panik.

Envis som jag är så tog jag tag i detta, jag tänkte ”så vadå, ska jag inte leva bara för att jag får en konstig känsla i kroppen som inte ens är verklig?”. Och så intalade jag mig det, den här känslan är inte verklig, den försvinner när som helst, jag kommer varken spy eller svimma eller dö. Jag kämpade, som fan!! Jag började gå utanför min trygghetszon, gick på saker jag tidigare inte vågat, var bland folk så ofta jag kunde och bara gjorde det helt enkelt. Jag fick såklart mina attacker, ibland var jag tvungen att bara sätta mig ner på ett lugnare ställe bara för att fly. Vilket man absolut inte ska göra när man får en attack, man får ej fly, man måste härda och det var det jag lärde mig att göra.

Nu var det flera månader sen jag fick panikattack och om jag skulle få en nu så skulle jag veta hur jag ska hantera det. Jag lärde mig själv, med hjälp av lite info från internet. Det finns så mycket jag vill skriva om det här, förut så skämdes jag så mycket, jag berättade inte om det för någon. Men det är väldigt vanligt att ha/få panikångest och därför vill jag verkligen säga till alla att man kan vinna över det och det blir bättre! För det har jag, nu är jag ute bland folk typ hela tiden utan att det känns det minsta jobbigt.

// ett inlägg jag skrev i november

IMG_6968.JPG IMG_4760 Processed with VSCOcam with 4 preset

 

0 Did you like this post?
Share:

5 Comments

  1. mars 6, 2016 / 4:28 e m

    Tycker att det är superbra att du med stor blogg skriver om detta, har plågats utav panikångest (bl.a) sedan jag var 6 år och många ser en som en idiot bara pga psykisk ohälsa. Människor måste bli mer accepterande och att du som är en inspiration för många skriver detta öppet tror jag både öppnar ögonen hos dom som blundar och skapar lättnad för plågade själar. Tack! Kram

  2. L
    mars 6, 2016 / 5:30 e m

    Du har kämpat på bra hjärtat!!!

  3. Helena
    mars 6, 2016 / 6:05 e m

    Tycker det är superbra att du berättar och tar upp detta ämne på bloggen! Folk behöver höra mer om panikångest och hur vanligt det verkligen det är! Sjukt hur det är ett ämne som hamnar under mattan medans typ fysiska sjukdomar, ex bruten fot är inget man skämms över. Ingen med panikångest ska behöva skämmas, då de inte kan hjälpa det.
    Va skönt att du har sluppit panikattacker ett tag nu, förhoppningvis slipper du det helt i framtiden :)

  4. mars 11, 2016 / 7:02 e m

    Jättebra skrivet! Tycker det är viktigt att man delar med sig om sånt här. Jag har själv varit med om exakt samma sak. Min första kom i oktober, har kämpat med den sen dess men har lärt mig att hantera det mycket bättre nu, bättre och bättre för varje dag. Man får bara inte vara rädd för den. Man måste lära känna ångesten och veta hur man ska handskas med det. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *